Nu kan Alfred gå!!!

Gick över hela vardagsrumsgolvet idag :-)

Om jag inte vore så förbaskat lat när det gäller mig själv och mitt utseende hade jag bombsäkert varit en rockabillybrud.

Det är så snyggt att jag inte ens kan beskriva det med fina ord rättvist.

Bestämde mig efter många om och men för att ha en 30-årsfest i sommar,den 9 juni kommer den att bli av och temat på festen är Rockabilly!

Efter det jobbiga sjukhusbesöket i torsdags är jag glad för att jag bestämde mig för att ha festen.

Skönt att ha något att tänka på och längta till och framför allt, skönt att få en rolig kväll tillsammans med människor som jag älskar och som älskar mig och som förstår att jag/vi går igenom en jobbig fas.

Idag var första dan som jag ökade dosen medicin. Från 25mg till 50 mg/dag och jag känner redan av yrsel och illamående. Jag kommer kanske successivt bli tvungen att öka dosen till 600mg/dag och sen äta den under resten av livet och det känns ju inte på nått annat sätt än fördjävligt men det är bara att hoppas att jag aldrig behöver komma till det stadiet. Ska först och främst komma upp i 150mg/dag under 6 månader så får vi se sen.

Någon som vet vart man kan köpa servetter och annat tillbehör som passar på en rockabillyfest?

... övergick vår vänskap i kärlek.

Trodde att kärleken skulle svalna under åren men det är ju precist tvärt om.

För varje dag som går och dessto fler hinder vi klarar av att ta oss över älskar jag bara Fredrik mer och mer!

Konstigt att säga det men pausen vi tog var nog det bästa vi gjort! Det fick oss båda att inse hur mycket vi betyder för varandra. Det går inte en enda dag utan att vi talar om hur mycket vi älskar varandra. Vi vet vart vi står, kan ha kul ihop och känner aldrig svartsjuka.

Efter att Alfred kom och vi blev en familj känns ju hela livet som en fest.

Plötsligt fick allt mera mening och oavsett vad som händer så är lyckan över ett barn sååå mycket större!

Hade förhoppningar om en liten blomma/present eller en gullig gest från Fredriks sida idag men allt jag fick var en snabbvisit över skräpmat innan han åkte tillbaka på jobbet för att gå på bartömning... Det va de firandet, tack för de här 6 åren! ;-)

Tänkte då att Alfred och jag skulle fira själva med en myskväll. Pyttsan!, tyckte Alfred och klämde i och skrek fram till kl 23 då han äntligen somnade formad som en ostbåge runt höften på mig ...

Nåväl go vänner. Även om det inte alltid är som att gå på små rosa moln här i livet så är det ett som är säkert,

Störst av allt är kärleken!

Världens sämsta bloggare måste va jag!

Har varken tid eller lust just nu.

Idag har Alfred fått följa med mormor, morfar och moster upp på Tjärnberget.

Tog skotern upp till stugan och promenerade sen därifrån.

- Du å jag morfar! <3