Alla dessa högtider som förut inte har betytt det minsta har nu, sen jag fick barn blivit värsta nojan.

Mitt I-landsproblem för tillfället är att jag inte kan hitta alla små jävla kycklingar, allt förbannat dun och varförvarvarendapåskkärringtvungenattresatillblåku
llaförraåretför?????

Nåväl.... lite påsk hare ändå blivit...

Att klockan 22 en vanlig tisdag under en promenad tillsammans med mina hundar höra ljudet av skotrar, se det lysa i föntren hos folk som unnar sig en "uppesittarkväll" och tjyvstartar påskfirandet och uppleva hur mörkret har ljusnat av tusentals stjärnor...

De va just vad jag behövde nu!

...tvätta håret så vill man inte!

Idag har Alfred åkt lilla vasaloppet på dagis och fått både diplom och medalj!

Vår snälla vän Therese tog dessa fantastiska bilder och lät oss få vara med trots att både mamman och pappan jobbade och missade allt det underbara.

Tack! <3

Alfreds födelsedag börjar närma sig och här kommer lite tips på vad han behöver

* Sandlåda

* Gummistövlar stl 25

* Trehjuling

* cd-spelare

* utemöbel för barn

* Byxor stl 98/104

* pyjamas stl 98/104

* Böckerna om Pettson och Findus (ej Pannkakstårtan, Pettson får julbesök)

* Maxböckerna

* Böcker om Nalle Puh

* Dvd-film - Nasses stora film, Astrid Lindgren

* Fingerfärg

* Fingervantar

Känns som att jag har börjat ett nytt liv..eller kanske har jag börjat leva igen.

Dom senaste 2 åren har varit både dom värsta och dom bästa i mitt liv. Att vi fick just Alfred har varit det bästa men att samtidigt bli (som jag har förstått det nu) obotligt sjuk är det värsta.

All denna värk har gjort att jag tillslut inte kände igen mig själv och har tärt otroligt både fysiskt och psykiskt!

Från att ha varit en aktiv person som var pigg på det mesta tvingas jag nu att välja med omsorg när jag KAN vara aktiv och fått lära mig att alltid tänka mig för innan jag SKA vara aktiv. Vissa dagar kan jag bestiga berg men andra kan den största bedriften under hela dagen vara att ta sig ur sängen. Det har känts så himla orättvist många gånger och bemötandet jag fått på hälsocentralen och sjukhuset under all kritik.

Jag har helt enkelt inte varit frisk nog för att orka vara sjuk och därför hamnat mellan stolarna allt för många gånger. All besvikelse har gjort att jag brytits ned psykiskt och inte orkat annat än att titta på medan skeppet har sjunkit.

Alla dessa kanske och oklara besked har gjort mig ännu öppnare, rakare och ärligare och jag har medvetet tagit en kliv ifrån människor som innehåller för många kansken.

Om folk inte skulle gå in så himla hårt för att vara hemliga skulle det heller inte finnas så många myter om dom!

Ena dagen åska och andra dagen solsken, det är väl så livet ser ut för dom flesta så vad finns det att hymla om?

Jag begär inget medlidande men däremot förståelse för att jag precist som du gör allt jag kan för att göra varje dag till den bästa möjliga men att det ibland, som också för dig, skiter sig totalt!

Låter som ett negativt inlägg det här nu men det är absolut inte meningen. Jag känner mig mer possitiv nu än förut under dessa två år och jag är glad över att jag har fått gjort den här resan med mig själv och kommit ut ännu starkare än förut. ( Å då ska ni bara veta hur stark jag var innan ;-) )