Igår tog Charlotte Kalla silver och idag var det Marcus Hellners tur. OS bådar gott! Sitter nu i bilen vid Styggtjärn och väntar på att Freddan kommer ner från stugan på skoter. Alfred sover så Freddan får spåra väg så länge.

Var år sen vi sov över i stugan intill Sonfjället sist men ikväll ska det äntligen bli av!

Äntligen bra väder en dag när vi alla är lediga och inte har annat på agendan.
Upp på skotern å iväg!
Såna här dagar finns det inget annat ställe som jag vill vara på än just här.

Jag är som en öppen bok, och frågar man mina vänner så tror jag dom håller med. Att vara en "öppen bok" delar upp folk i sin omgivning. Dom som blir mina vänner och älskar mig för det och dom som inte kan förstå varför inte vissa samtalsämnen kan få vara tabu och håller sig på säkert avstånd ;-) Det jag undrar ibland över är vad som skulle kunna hända om vi människor öppnade sig mer och pratade om "jobbiga saker" (å vad är jobbiga samtalsämnen?) Är döden tabu? sjukdommar? mental hälsa?...

Jag tänker ofta såhär - "Vad är vi så rädda för?" Är vi så suktande efter att vara som alla andra att ingen riktigt vet vem den egentligen är? Jag kan förundras över hur fantastiskt vi människor är skapta, att vi kan hålla inne med så mycket utan att bokstavligen talat inte spricka!

Vi verkar tro att vårt yttre speglar vårt inre. Vi tränar hårdare & köper mer fina saker i nån sorts invaggad falsk trygghet om att vi ska bli lyckliga. Samvetet över våra barn tär men vi vet inte hur vi ska ta oss ur smörjan? Hur vi ska börja kommunicera? I ett sista tappert försök för att framstå som en bättre människa klankar vi ner på andra. Andra människor. Våra barn förvandlas till andras barn. Vi mår ju så dåligt själva att vi inte är i bruk att kunna kommunicera, att kunna stå för någonting, att vara vuxna.

Att ha dåligt självförtroende hör till vardagen och vi får det att låta som musik. Någonting sött!

Innebär det automatiskt att man ser ner på andra för att man vet sitt eget värde?

Vi har inga problem att uttala att - "alla människor är lika mycket värda" men innebär det även oss själva?

Vi har aldrig haft så många hjälpmedel som nu men det ligger någonting i luften som vi alla fått i oss.

Detta luftburna virus gör oss kuvade, instängda med måsten, och rädda för andra människor.

Måtte botemedlet va nära!...

Inlägget jag gjorde för några dagar sen som handlade om min förtvivlan om alla skriverier i tidningarna om äldrevården blossade verkligen upp till något större än jag någonsin hade kunnat ana.

Morgonen efter när jag kollade telefonen hade jag fått ett meddelande från Rosita som har hemsidan www.hedeinfo.se. Hon frågade om hon fick lägga upp min text på sidan.

Något förvånad svarade jag henne att det kunde hon väl få.

Nu, tre dagar senare har 190 personer gillat min text på hennes sida, många har tagit kontakt för att berätta att texten var så bra och träffande och några har frågat om jag inte ska skicka in den till tidningarna. Jag är helt mållös och väldigt tacksam för all feedback och nu inser jag, ännu mer än förut, hur viktigt det är att kämpa för de äldres rättigheter.

Klicka på länken nedan för att komma till min text på Hedeinfo.

www.hedeinfo.se/index.php/7-nyheter/837-jag-blir-sa-ledsen#frmUdjaComments

Efter många timmar inomhus på jobbet under helgen kunde man inte bli annat än överlycklig i morse när vi kollade termometern och såg att det var nollgradigt. Hela familjen var dessutom ledig så snacka om win, win situation ;-)

In med frukosten och sen ut med oss. Alfred ville bygga en stor snögubbe men när vi kom ut insåg vi att det inte fanns någon klabbsnö. Göta petter!

Man får inte va dum så jag tog fram stegen och skottade av all klabbsnö som låg tungt över altantaket och vips så kunde vi bygga en snögubbe och alla var nöjda och glada.

Till lunch grillade vi korv och så hann det byggas en snögrotta också innan alla kläder var blöta.

När vi kom in avslutade vi det hela med mycket plask i badkaret.

Såna här dagar skulle ingen summa pengar i världen få mig härifrån!