Jag är som en öppen bok, och frågar man mina vänner så tror jag dom håller med. Att vara en "öppen bok" delar upp folk i sin omgivning. Dom som blir mina vänner och älskar mig för det och dom som inte kan förstå varför inte vissa samtalsämnen kan få vara tabu och håller sig på säkert avstånd ;-) Det jag undrar ibland över är vad som skulle kunna hända om vi människor öppnade sig mer och pratade om "jobbiga saker" (å vad är jobbiga samtalsämnen?) Är döden tabu? sjukdommar? mental hälsa?...

Jag tänker ofta såhär - "Vad är vi så rädda för?" Är vi så suktande efter att vara som alla andra att ingen riktigt vet vem den egentligen är? Jag kan förundras över hur fantastiskt vi människor är skapta, att vi kan hålla inne med så mycket utan att bokstavligen talat inte spricka!

Vi verkar tro att vårt yttre speglar vårt inre. Vi tränar hårdare & köper mer fina saker i nån sorts invaggad falsk trygghet om att vi ska bli lyckliga. Samvetet över våra barn tär men vi vet inte hur vi ska ta oss ur smörjan? Hur vi ska börja kommunicera? I ett sista tappert försök för att framstå som en bättre människa klankar vi ner på andra. Andra människor. Våra barn förvandlas till andras barn. Vi mår ju så dåligt själva att vi inte är i bruk att kunna kommunicera, att kunna stå för någonting, att vara vuxna.

Att ha dåligt självförtroende hör till vardagen och vi får det att låta som musik. Någonting sött!

Innebär det automatiskt att man ser ner på andra för att man vet sitt eget värde?

Vi har inga problem att uttala att - "alla människor är lika mycket värda" men innebär det även oss själva?

Vi har aldrig haft så många hjälpmedel som nu men det ligger någonting i luften som vi alla fått i oss.

Detta luftburna virus gör oss kuvade, instängda med måsten, och rädda för andra människor.

Måtte botemedlet va nära!...