För 19 år sedan miste jag min allra bästa vän i cancer. Hon fick aldrig bli 11 år.

Vi gick i samma klass men hon flyttade från Hede. Vi höll kontakten, brevväxlade, skickade bokmärken till varandra och pratade i telefon. När hon hade en "bättre period" kom hon och hälsade på mig. Vi smög upp på brorsans rum när han inte var hemma och satte på en LP skiva och dansade och fnittrade som galningar till låten  You're in the army now med STATUS QUO. Vi kände oss modiga på nått sätt där vi skuttade omkring och när som helst kunde bli avslöjade av brorsan om han kom hem.

Efter det blev hon sämre...för att sen bli bättre igen.

Nästa gång vi möttes var i omklädningsrummet efter en skidtävling vi båda varit med på.

"Nu ska här tas igen massa skratt och uteblivet tjejsnack i bastun" tänkte jag

När hon tog av sig mössan såg jag ett litet kalt huvud.

Vart hade det blonda håret som matchade de blåa ögonen tagit vägen?

Den nästan genomskinliga personen som stod framför mig fortsatte trevande att klä av sig. När jag såg hennes späda överkropp stängde jag av. Va fan menas med det här!? Vart är min Elin? Personen framför var ju täckt av ärr uppifrån och ner både bak och fram. Min Elin har inga såna fruktansvärda ärr, hur skulle hon kunna ha det, hon är ju bara 9 år!!

Jag bär med mig ett ljust minne från den gången i bastun, fast jag minns även väldigt tydligt vad jag tänkte "Vem det än är som har gjort det här ska få fan!"

Vi brevväxlade under hennes tid på sjukhuset men mot slutet fick jag beskedet att hon var alldeles för svag för att orka skriva.

Att som 10-åring förstå att en annan 10-åring helt enkelt inte orkar skriva var väldigt svårt att ta in. Morgonen jag fick veta att Elin hade gått bort sitter som en blodigel i mitt minne, jag minns allt från hela den dan!  

Jag skrev en dikt som någon läste upp på hennes begravning, dock minns jag ingenting av vad jag skrev då. Mina sista ord är utsuddade och vill inte komma tillbaka.

Det tog mig över 10 år innan jag orkade åka till hennes grav...jag har inte varit där sen dess... att acceptera att hon är borta i huvudet är en sak men att se hennes grav en helt annan. DÅ blir alla tankar verkliga, alldeles för verkliga!

Jag tänker fortfarande på henne ofta. När jag började gymnasiet undrade jag vilken linje hon skulle ha valt, om vi hamnat på samma skola, kanske hade vi hyrt en liten studentlägenhet tillsammans? När jag träffade Fredrik sökte jag efter hennes "godkännande" , och när Alfred föddes ville jag ringa och skrika att hon skulle bli gudmor!!! Så kommer det alltid att vara.

Mitt hjärta är fullt av stygn.

Men allt är inte bara svart. Det possitiva är att jag lärt mig mycket, lärt mig att man måste hjälpa andra för att överleva själv.

Att vi som är friska ALLTID har råd att skänka något vare sig det är tid eller pengar. Jag gråter ofta, sällan för att jag är ledsen utan för att hjärtat då och då svämmar över när jag tänker på alla er som jag har omkring mig och hur lyckligt lottad jag är.

Oktober är en rosa månad då cancerfonden varje år gör stora sattsningar för att samla in pengar till forskning för att en dag kunna stå i ringen som segrare mot cancern. "Ingen idè att skänka pengar, det blir ju ändå så liten del av pengen som faktiskt går till forskning" säger många.

Gör det då det hela bättre att inte skänka något???? undrar jag.

Om Sveriges befolkning skulle skänka 1 krona var skulle det innebära

9 428 054 kronor till livsviktig forskning!!!

Det är inte viktigt VAD du skänker utan ATT du skänker!

På http://www.cancerfonden.se/sv/rosabandet/olika-satt-att-stodja/privat/Kop-Rosa/ kan man få massor av tips på produkter som hjälper till att besegra cancern.

Tack för din hjälp!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Får man skriva önskelistor när man ska fylla 32? På sin egen blogg tror jag det är ok      * Tunna vantar (typ längdskidhandskar) stl 9   * Färgglada träningskläder (Storlek M på tights och L/XL på överdelar beroende på hur tighta dom är) ...

Idag har vi haft en fantastisk dag med både kälk och längdåkning tillsammans med mormor och hundarna. Gofika i skogen och solen högt på himlen. Kan inte bli bättre! ...

  - Du vet att handspriten är för utvärtes bruk va? "Vaktis" på jobbet som arbetar i rummet intill där jag sitter och pratar tok med några riktiga pantertanter ...

En kväll när jag skulle sätta på mig pyjamasen utbrister Alfred - Mamma, du har spenar precist som kossan du! Är du en ko mamma? ...

    Ibland får man va med om såna samtal som ger en lyckorus och gör hela ens dag. Idag var en sån dag.   - Har du några barn? - Ja, jag har en liten pojke på snart 3 år. - Jaha...har du några barnbarn också? ...