Jag är som en öppen bok, och frågar man mina vänner så tror jag dom håller med. Att vara en "öppen bok" delar upp folk i sin omgivning. Dom som blir mina vänner och älskar mig för det och dom som inte kan förstå varför inte vissa samtalsämnen kan få vara tabu och håller sig på säkert avstånd ;-) Det jag undrar ibland över är vad som skulle kunna hända om vi människor öppnade sig mer och pratade om "jobbiga saker" (å vad är jobbiga samtalsämnen?) Är döden tabu? sjukdommar? mental hälsa?...

Jag tänker ofta såhär - "Vad är vi så rädda för?" Är vi så suktande efter att vara som alla andra att ingen riktigt vet vem den egentligen är? Jag kan förundras över hur fantastiskt vi människor är skapta, att vi kan hålla inne med så mycket utan att bokstavligen talat inte spricka!

Vi verkar tro att vårt yttre speglar vårt inre. Vi tränar hårdare & köper mer fina saker i nån sorts invaggad falsk trygghet om att vi ska bli lyckliga. Samvetet över våra barn tär men vi vet inte hur vi ska ta oss ur smörjan? Hur vi ska börja kommunicera? I ett sista tappert försök för att framstå som en bättre människa klankar vi ner på andra. Andra människor. Våra barn förvandlas till andras barn. Vi mår ju så dåligt själva att vi inte är i bruk att kunna kommunicera, att kunna stå för någonting, att vara vuxna.

Att ha dåligt självförtroende hör till vardagen och vi får det att låta som musik. Någonting sött!

Innebär det automatiskt att man ser ner på andra för att man vet sitt eget värde?

Vi har inga problem att uttala att - "alla människor är lika mycket värda" men innebär det även oss själva?

Vi har aldrig haft så många hjälpmedel som nu men det ligger någonting i luften som vi alla fått i oss.

Detta luftburna virus gör oss kuvade, instängda med måsten, och rädda för andra människor.

Måtte botemedlet va nära!...

Inlägget jag gjorde för några dagar sen som handlade om min förtvivlan om alla skriverier i tidningarna om äldrevården blossade verkligen upp till något större än jag någonsin hade kunnat ana.

Morgonen efter när jag kollade telefonen hade jag fått ett meddelande från Rosita som har hemsidan www.hedeinfo.se. Hon frågade om hon fick lägga upp min text på sidan.

Något förvånad svarade jag henne att det kunde hon väl få.

Nu, tre dagar senare har 190 personer gillat min text på hennes sida, många har tagit kontakt för att berätta att texten var så bra och träffande och några har frågat om jag inte ska skicka in den till tidningarna. Jag är helt mållös och väldigt tacksam för all feedback och nu inser jag, ännu mer än förut, hur viktigt det är att kämpa för de äldres rättigheter.

Klicka på länken nedan för att komma till min text på Hedeinfo.

www.hedeinfo.se/index.php/7-nyheter/837-jag-blir-sa-ledsen#frmUdjaComments

Efter många timmar inomhus på jobbet under helgen kunde man inte bli annat än överlycklig i morse när vi kollade termometern och såg att det var nollgradigt. Hela familjen var dessutom ledig så snacka om win, win situation ;-)

In med frukosten och sen ut med oss. Alfred ville bygga en stor snögubbe men när vi kom ut insåg vi att det inte fanns någon klabbsnö. Göta petter!

Man får inte va dum så jag tog fram stegen och skottade av all klabbsnö som låg tungt över altantaket och vips så kunde vi bygga en snögubbe och alla var nöjda och glada.

Till lunch grillade vi korv och så hann det byggas en snögrotta också innan alla kläder var blöta.

När vi kom in avslutade vi det hela med mycket plask i badkaret.

Såna här dagar skulle ingen summa pengar i världen få mig härifrån!

Jag blir så ledsen, arg och besviken när jag läser alla skriverier om äldrevården i kvällstidningarna.

Allvarligt Sverige, är vi inte bättre än såhär?

När man inte hittar intimsalvan så tar man tandkräm istället, och dessutom skämtsamt berättar inför kollegor att man fått en gammal kvinna att kvida av smärta pga behandlingen.

När en dement människa irriterar, så trycker vi upp avföring i ansiktet som straff för att personen är sjuk!

En äldre man utan tänder får inte hackad eller mixad mat, blir undernärd, och sen, när en kvinna som jobbar extra ger honom fil och mannen äter 2 liter direkt pågrund av hungern så har vi mage att ställa kvinnan till svars och ge henne mindre arbete.

För vadå? Att hon räddade hans liv?

Jag blir vansinnig när jag hör uttrycket - "vågade inte berätta för rädslan att bli av med jobbet"

Att den formuleringen ens framkommit är en sak att bli förbannad över men också av tanken på hur dessa människor kan sova om nätterna!

Det här landet skulle må gott av att kasta alla skygglappar och riva alla fasader!

Vi vuxna människor måste kunna acceptera att allt är skit ibland och dra lärdom av det i stället för att lägga ännu ett lock på. Alla dessa "lock" kommer bli vår död och ingen död av det finare slaget vill jag lova.

Vi fördömmer alla dom som sitter med makten att bestämma men glöm inte att det är vi, varje enskild individ, som måste ta ansvaret att ge dom som "sitter i kostymen" informationen.

Att vi gnäller sinsemellen leder ingenvart och telepati fungerar tyvärr fortfarande inte.

Vår äldre generation idag är ingenting ens i närheten av vad den kommer att bli.

Äldre idag har slitit hela sitt liv utan varken "fet lön", betald semester eller tekniska hjälpmedel.

Dom har lärt sig att inte vara till besvär, att inte be någon om någonting, att klara sig själva.

Den dagen dom inte klarar sig själva är det därför vårt ansvar att hjälpa dessa människor att lära sig att ta emot hjälpen som finns utan att få allt för dåligt samvete av det.

Ingen vill bli äldre.

Alla blir vi äldre.

Å slutligen till denna tid som aldrig räcker till!

Hur lång tid tar det att ge någon en kram? En stöttande klapp på axeln? Ett leende?

Hur mycket betyder det för dig när du får något av detta?

Att det finns lite tid är en sak, men hur vi väljer att spendera den, ja det är en annan...

/ #varttogvårfinaempativägen

  (Bilden är lånad)

      Den 24 januari för 21 år sedan avled min bästa vän, Elin, någon månad innan hennes 11 årsdag i leukemi.

Första 3 åren efter hennes bortgång kände jag inte riktigt någonting, hamnade i chock. Men efter det har jag tänkt på henne i stort sett varje dag under 18 års tid.

Vid alla stora händelser i mitt liv har jag velat ringa och berätta.

När jag skulle börja gymnasiet undrade jag mycket över vad hon hade valt för bana i livet, om vi fortfarande hade hållit ihop, kanske hamnat på samma skola och delat lägenhet.

Studenten är också ett sånt minne jag hade velat dela. Den där känslan av "Nu börjar livet!".

Frihetskänslan när man tog körkort och att hela livet leker i den åldern.

När jag upptäckte att vi var gravid och det största ögonblicket i livet då Alfred, så efterlängtad,kom.

Hon fattades mig under bröllopsplanering och trots att kyrkan var fylld av människor som jag älskar och som älskar mig på bröllopsdagen så var det något som fattades, NÅGON som fattades...Elin.

Det hela är så orättvist, och det kanske är därför det är så svårt att släppa taget.

Elin lärde mig mycket då hon var i livet men hon har också lärt mig mycket i efterhand. Hon har lärt mig att inte nöja mig förrän jag är riktigt nöjd. Hon har lärt mig att livet är skört och måste levas fullt ut den tid man har. Vad gör det om jag gör misstag? Jag lever och har möjlighet att ställa allt tillrätta.

Kanske har Elins bortgång en del i det att jag alltid känner mig stressad. Min sorg över allt hon inte får uppleva kanske undermedvetet gör att jag vill försöka hinna leva för två?

På vårt kontor har jag satt upp det sista bokmärket hon skickade mig, och på baksidan har hon skrivit mitt namn inuti ett hjärta.

Jag hoppas hon vet att hennes namn står i mitt..

Alfred är inget fan av att tvätta håret men ikväll efter mycket fantasi och lek gick det förvånansvärt bra.

Idag har Alfred namnsdag. Karl   

För nån dag sen pysslade jag och Alfred med trolldeg. Han bestämde sig för att göra små hjärtan som sen skulle bli halsband som han ville ge bort. Idag hade dom torkat och då var det dax att måla dom.