I går hade Alfred tid hos dokton i Östersund som vi väntat på några månader.

Besöket gick hur bra som helst och doktorn berömde Alfred flera gånger. Han tyckte att Alfred var så himla go och sa att det inte är ofta att barn som inte ens fyllt 2 år är så med i samtalet och pratsamma.  Doktorn hade haft fram en massa leksaker på golvet för att han och jag lättare skulle kunna prata ostörda och efter en stunds lek började Alfred städa ihop självmant och hängde tillbaka korgen där den hade suttit på väggen. Städar han till och med självmant sa doktorn förvånad. Doktorn frågade var Alfreds mage var -Hann! svarade Alfred och drog upp tröjan. I rummet satt en stor tavla som Alfred ställde sig och tittade på.

- Ser du vart hunden är? frågade doktorn -Daan! svarade Alfred och pekade på hunden längst ner i vänstra hörnet.

Doktorn kunde inte hålla sig för skratt när Alfred svarade på allt på Härjedalska. -Dialekt hör jag sa han och skrattade.

När besöket var över och vi skulle gå (och jag redan var stolt som en tupp) gick Alfred fram till doktorn, tog i hand och sa -kack kack! (tack tack)

Då brast det för både mig och doktorn och vi skrattade båda gott (och mammahjärtat sprack av stolthet)