När inte ens sömnmedicinen hjälper mot sömnbristen vad ska då göra det?

Numer blir jag bara groggy av tabletten och sen händer det lixom nada mer...

Taskiga nerver?? ;-)

När jag var till sjukhuset sist frågade doktorn om jag oroade mig mycket? För mina vänner, för Alfred, för släkten, över jobbet...

Svaret var ett solsklart JA på allt han frågade om.

Oroar du dig ofta över Fredrik?

Helt spontant svarade jag nej, och när jag sen tänkte efter så är han den enda jag inte ständigt går och oroar mig över. Han är min enda fasta punkt, min klippa i alla lägen. Den som jag verkligen litar på till 100 %.

Possitivt javisst men det innebär ju oxå att jag kanske tar honom för givet ibland vilket jag naturligtvis inte hoppas och ännu mer skrämmande, vad skulle hända om han försvann ur mitt liv???

Jag är väldigt intresserad av psykologi och har märkt att jag är annorlunda när jag är ensam än när jag är med Fredrik. Tex, när jag är på jobbet är jag ensam och då klarar jag allt utan minsta bekymmersrynka i pannan men när jag kommer hem till Fredrik så klarar jag plötsligt så mycket mindre, och blir så mycket mer ömklig.

Varför? JO för att jag VET att han finns där och lyfter upp mig när jag faller!

Det är svårt att säga i ord hur mycket han betyder för mig, men mitt universum skulle definitivt inte vara detsamma utan honom!