Alfred har länge vänt sig från rygg till mage men varje gång har hans ena arm kommit i klämm och då har han blivit skitförbannad och inte velat lega kvar på mage längre så vi har lixom inte tyckt att det räknats.

I förmiddags låg han på golvet och vände sig till magen omedelbart men den här gången började han inte skrika. Jag tittade på hur han koncentrerade sig och kämpade.

Den här gången har han bestämt sig hann jag tänka innan han tog spjärn med den fria armen och lyfte sig upp så han fick loss den arm som fastnat under kroppen.

Jag blev så himla glad och började klappa händerna.

Han tittade upp på mig och kiknade av skratt och det riktigt lyste av lycka i hans ögon.

Jag skulle just sträcka mig efter kameran och plötsligt rullade han tillbaka på rygg!

Alfred, du är magisk!