Idag har jag börjat pyssla lite till bröllopet.

(Allt för att slippa plugga ;-)

Toppenväder så det bara gick ju inte att vara inne idag.

Började med att skotta bort lite snö i hundgården och sen har Alfred tagit sina första stapplande steg på isen.

På eftermiddagen efter att vi hade legat framför brasan ett tag gjorde vi en skotertur hela familjen.

Har ju känt mig allmänt hängig och dassig ett tag nu.

Lock i båda öronen och ont i bihålorna.

Har aldrig haft problem med varken öronen eller bihålorna förut men nu förstår jag verkligen dom som har det.

Fy faan så ont det gör!

Efter nån timma på jobbet idag kunde jag inte ta ett steg utan att det kändes som att bihålorna skulle sprängas!

Värkte ner i käkarna och locket i öronen gjorde inte saken bättre.

Som tur var hade jag världens bästa Linnèa på praktik som tog hand om cafeèt medan jag åkte till hälsocentalen.

Fick spola båda öronen och det konstaterades att jag hade öroninflammation och trasiga bihålor.

Åkte till apoteket för att hämta ut pencillin, kortisonspray till näsan och Renexintabletter.

Freddan jobbade på kvällsskidåkningen så iväg till dagis för att hämta Alfred och sen hem.

Blev en väldigt lättlagad middag som förtärdes liggandes i soffan ;-)

Alfred var hur snäll som helst mot mamma hela kvällen så det gick jättebra!

Kortisonsprayen gjorde susen för jag hörde riktigt hur det knastrade i näsan och bihålorna ;-)

Alfred fick förstås presenter på alla hjärtans dag. Svante ville vara med och öppna dom och då passade Dobby på att ta hela bädden för sig själv så länge  ;-)

Av moster med familj fick han en Nalle Puh- matlåda och en pruttkudde.

Av mamma och pappa fick han nya tandborstar, hudlotion, bandybollar och en pruttkudde

(mamman och mostern har samma humor uppenbarligen)

Pappan fick av mamman ett presentkort på en exotisk planka för 2 någon kväll när vi inte orkar laga mat och bara vill mysa. Mamman fick av pappan....INGENTING! ;-)

  Tattaaaaa!!! Världens finaste kikare!

  Jorasåatt, jag och Affof kan oxå va romantiska!

Är så trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen!

Sov inte ens en sekund igår natt och efter att ha varit vaken ett och ett halvt dygn i sträck var jag som en zombie när jag kom hem från jobbet.

Somnade som en stock på soffan kl 19 för att sen vakna av Affof's gallskrik klockan 00.45

Ännu en natt med nattskräck hade just börjat...

Grannarna tror väl att vi är elak mot stackarn för han gråter verkligen så ont, så gällt och så fullständigt!

Ingenting vi gör kan ställa saker tillrätta för honom och det är bara att härda ut utbrotten och försöka vara så bra föräldrar man kan (med andra ord, man känner sig kassast i världen!)

Under fyra timmar såg det ut såhär hos oss fast med en gallskrikande Affof i bakgrunden hela tiden  http://www.youtube.com/watch?v=bKHdVqXIu54

När allt tillslut lugnade ner sig somnade Freddan i vår säng, Alfred i faffas säng och jag låg på soffan klarvaken och tänkte ännu en gång "Shit happens!"...

Överlever jag tills helgen ska jag fira ordentligt med 8 timmars sömn och en gurkskiva på vardera ögonlock!   

När inte ens sömnmedicinen hjälper mot sömnbristen vad ska då göra det?

Numer blir jag bara groggy av tabletten och sen händer det lixom nada mer...

Taskiga nerver?? ;-)

När jag var till sjukhuset sist frågade doktorn om jag oroade mig mycket? För mina vänner, för Alfred, för släkten, över jobbet...

Svaret var ett solsklart JA på allt han frågade om.

Oroar du dig ofta över Fredrik?

Helt spontant svarade jag nej, och när jag sen tänkte efter så är han den enda jag inte ständigt går och oroar mig över. Han är min enda fasta punkt, min klippa i alla lägen. Den som jag verkligen litar på till 100 %.

Possitivt javisst men det innebär ju oxå att jag kanske tar honom för givet ibland vilket jag naturligtvis inte hoppas och ännu mer skrämmande, vad skulle hända om han försvann ur mitt liv???

Jag är väldigt intresserad av psykologi och har märkt att jag är annorlunda när jag är ensam än när jag är med Fredrik. Tex, när jag är på jobbet är jag ensam och då klarar jag allt utan minsta bekymmersrynka i pannan men när jag kommer hem till Fredrik så klarar jag plötsligt så mycket mindre, och blir så mycket mer ömklig.

Varför? JO för att jag VET att han finns där och lyfter upp mig när jag faller!

Det är svårt att säga i ord hur mycket han betyder för mig, men mitt universum skulle definitivt inte vara detsamma utan honom!