Den 24 januari för 21 år sedan avled min bästa vän, Elin, någon månad innan hennes 11 årsdag i leukemi.

Första 3 åren efter hennes bortgång kände jag inte riktigt någonting, hamnade i chock. Men efter det har jag tänkt på henne i stort sett varje dag under 18 års tid.

Vid alla stora händelser i mitt liv har jag velat ringa och berätta.

När jag skulle börja gymnasiet undrade jag mycket över vad hon hade valt för bana i livet, om vi fortfarande hade hållit ihop, kanske hamnat på samma skola och delat lägenhet.

Studenten är också ett sånt minne jag hade velat dela. Den där känslan av "Nu börjar livet!".

Frihetskänslan när man tog körkort och att hela livet leker i den åldern.

När jag upptäckte att vi var gravid och det största ögonblicket i livet då Alfred, så efterlängtad,kom.

Hon fattades mig under bröllopsplanering och trots att kyrkan var fylld av människor som jag älskar och som älskar mig på bröllopsdagen så var det något som fattades, NÅGON som fattades...Elin.

Det hela är så orättvist, och det kanske är därför det är så svårt att släppa taget.

Elin lärde mig mycket då hon var i livet men hon har också lärt mig mycket i efterhand. Hon har lärt mig att inte nöja mig förrän jag är riktigt nöjd. Hon har lärt mig att livet är skört och måste levas fullt ut den tid man har. Vad gör det om jag gör misstag? Jag lever och har möjlighet att ställa allt tillrätta.

Kanske har Elins bortgång en del i det att jag alltid känner mig stressad. Min sorg över allt hon inte får uppleva kanske undermedvetet gör att jag vill försöka hinna leva för två?

På vårt kontor har jag satt upp det sista bokmärket hon skickade mig, och på baksidan har hon skrivit mitt namn inuti ett hjärta.

Jag hoppas hon vet att hennes namn står i mitt..

Alfred är inget fan av att tvätta håret men ikväll efter mycket fantasi och lek gick det förvånansvärt bra.

Idag har Alfred namnsdag. Karl   

För nån dag sen pysslade jag och Alfred med trolldeg. Han bestämde sig för att göra små hjärtan som sen skulle bli halsband som han ville ge bort. Idag hade dom torkat och då var det dax att måla dom.

Jag mådde verkligen inte dåligt av en morgonpromenad idag. Jag, hundarna, knarret under skorna och detta!

Ikväll kom fammo och faffa.
Vi bjöd på middag och Alfred hjälpte mig att
baka kladdkaka och göra fruktsallad till efterrätt.

Vissa kvällspromenader är helt magiska!

Nu är det klart.

Den 30/1 kl 9 påbörjar jag en ny utbildning till undersköterska!